 |
 Gästkrönika: Flat Six Herbie2007-05-03
Ibland tvingas man ompröva sin syn på livet. Hur mycket av livet bygger på, består av eller rent av är illusioner och förväntningar? Drömmar, förhoppningar, kärlek och samspelet mellan förare och bil.
Orsaken till omprövningen av livets byggstenar beror på gårdagskvällens aktivitet. Kvällen ägnades åt att ofrivilligt och motvilligt att ta ner en bil från den imaginära tronen för åtråvärda bilar som man bara MÅSTE äga någon gång.
Direkt efter jobbet åkte hela familjen i 12 mil bilkö till Tilburg. Ärendet för kvällen var att bestämma om en Porsche 911 Carrera 2 skulle hamna på uppfarten till pappas ära och nyss avklarade 33:e födelsedag.
Bilderna på nätet hade i förberedande syfte visat en välputsad mörkblå höfläkt med nästan lite för glassig ljusbeige skinnklädsel. På plats i bilhallen visade sig bilen vara lite mer sliten än vad bilderna och telefonsamtalen antytt.
Okej, ingen skandal direkt, men två ordentliga rostfläckar vid strålkastare respektive vindruteram var inte direkt förväntade från den beskrivning jag fått.
Hursomhelst, Ut och provköra!
Då jag bestämt har för mig att en 911 från 1990 har ABS, ska det givetvis testas! Gasar upp lite lagom fort och bromsar hårt på den fuktiga asfalten. KSSSSSHHHHHH!!!! En icke oansenlig mängd ansikten med antydan av skräckblandad förtjusning från sidan av esplanaden blir belöningen. Häpp!, ingen ABS.
Vi åker vidare och känner efter lite mer. På något sätt känns den inte alls så sportig som jag väntat mig. Visst, en H&R sportfjädring som monterats gör fjädringen fast, men resten?
Alldeles för mjuka stolar, en allmänt "tung" känsla, död styrning med glapp i mitten som jag närmast känner igen från svärfars BMW 740 och en allmän osäkerhetskänsla över hur bilen verkligen beter sig på vägen drar ner sportighetsintrycket rejält från drömmarnas nivå till... ja, jag vet inte riktigt.
Det hesa motorljudet infinner sig givetvis. På detta exemplar med ackompanjemang av en trasig värmesköld. Förväntan var hög på 3.6-liters-sexan, men inte heller på den punkten uppnådde verkigheten till förväntan. Jo, över 4000 rpm gick den bra. Men jag saknade ett bottenvrid som jag bestämt har hört talas om skulle vara så föredömligt bra på de här modellerna.
Sväng till höger här framme, säger säljaren, och mina försök att få igång blinkersen åt det hållet misslyckas helt. Men vad nu? Den funkade ju att blinka vänster med! Ibland i alla fall, visar det sig.
Det börjar bli immigt på vindrutan vid det här laget, hur får man på fläkten? Jaså, den var på. Känner man efter noga runt utblåsen så rör sig faktiskt luften där. Ojojoj, hur blir det då om man vill använda den som bruxis utan att den stått i torr bilhall den senaste tiden?
Det gamla tricket med öppna sidorutor funkar ju i alla fall. Skönt!
Under återresan till bilhandlaren infinner det sig en påtagligt avslagen stämning i bilen och det välvda kupéutrymmet fylls av tomhet. Jag anstränger mig, försöker i möjligaste mån vara saklig och analysera VAD det är som känns så där extra fel, men misslyckas att sätta fingret på det.
Drömmen om superfolkan med underbett dog den kvällen, dränkt i doften av bränd olja, allmän osäkerhets- och olustkänsla samt en sur odör av fuktiga inredningsmattor.
Utan att ha spenderat en enda krona på övningen, kände jag mig ändå fattigare efteråt.
Daniel Jaredson
> Tyck till - kommentera artikeln
 Läs kommentarer till artikeln:
> Har upplevt det själv - Ola Sjöswärd
> :( - Martin
| |
|
Hem
